Torparungen

 

     

Denna sida har jag jobbat med i flera år. Det blir till att skriva när något minne dyker upp. Den kommer att fyllas på ytterligare efterhand då det finns mycket som inte dykt upp änn.

LASSE LARSSON

20 december 1937

 Jag som skriver detta heter Lasse Larsson. Jag är född 20 december 1937 i Västra Skrävlinge församling i Malmö. Jag var 4:e barnet av 5

Från tiden i Malmö har jag inga minnen då familjen flyttade till Häckeberga Säteri Genarp redan 1 mars 1940. Huset vi bodde i var ett s.k. torp vilket innebar att det fanns några tunnland jord att bruka och en stallbyggnad med plats för två kor en häst några grisar och får.

Härifrån har jag många minnen då mina föräldrar bodde kvar här till livets slut. Min far blev 84 år och min mor 92 år och då var året 1991 och vi höll kontakt hela tiden.

Efter sju år i Häckeberga skola var det tid att börja mitt första jobb och det blev som springpåg i Lantmannaafären i Genarp. Jag var då inte fylld 14 år, jag är ju född sent på året och slutade det år jag fyllde 14 år. Lönen var 150 kronor i månaden och på dessa pengar togs det några kronor i skatt. Jag hade ca 5 kilometer att cykla så jag köpte en bra begagnad cykel för 125 kronor vilket jag fick på avbetalning ,med 25 kronor i månaden. Jag lämnade även hem lite för mat och husrum. Detta jobb hade jag i 10 månader, då hade jag fyllt år och det var aktuellt med lite högre lön, då hade en ny kull lämnat skolan och det fanns tillgång på grabbar i min löneklass och jag fick sluta för en yngre och billigare springpåg.

Mina två äldre bröder bodde redan i Trelleborg och i Häckeberga och Genarp fanns inte några jobb att få så jag ordnade jobb i Trelleborg som bagarelärling i Ångbageriet som låg tvärs över gatan där vi bodde. Här blev det inte så länge då det blev strejk och jag hade inte hunnit gå med i något fack så det blev tillbaka till butik och springpågajobb denna gång på Komsum som i Trelleborg på den tiden hette AKTIV på Granlunda här var lönen 50 kronor i veckan + driks på nästan lika mycket. Här stannade jag tills jag tyckte att det var dags att ha ett ”riktigt” jobb och fick ett på Tamö mekaniska verkstad, jag var då 17 år och fick köra svarvar och fräsmaskiner samt exeterpressar trots att man skulle ha fyllt 18 år för detta. När jag fyllt 18 år tog jag mitt körkort och eftersom jag var yngst och billigast  fick jag köra firmans lastbil. Ett körkort på den tiden gällde för alla slag av bilar om de var firmabilar och inte gick i yrkesmässig trafik, längsta fordonslängd var då 32 meter och det var inte smått med ett körkort tagit i en Volvo PV 444.

Jag tyckte att det blev smått med lönen då det inte var någon ackord på de timmar jag satt i bilen, jag var 18 år och bodde hemifrån och behövde pengar till mat och bostad. Jag slutade och tog jobb som chaufför på en firma i Klagshamn som hette Vilax och tillverkade spiralstommar till möbelfabriker i hela Sverige. (firman finns för övrigt ännu nu i Staffanstorp). Här stannade jag tills det var tid för ”lumpen” som jag gjorde som Ingenjörssoldat i Eksjö. Här blev jag kranförare, vilket egentligen hellre skulle heta maskinskötare då utbildningen gick ut på att de uttagna skulle lära köra många olika maskiner bl.a. lyftkran., bandtraktor, grävmaskin, kompressorer, elverk m.fl. maskiner. En utbildning jag haft nytta av i hela mitt liv.

När ”lumpen” var gjord fick jag först jobb på Häckeberga som diversearbetare och ambulerade på deras olika gårdar där det behövdes hjälp just då.

Men jobbet med maskiner hade givit mig smak för detta så när tillfälle bjöds började jag på Dalby Stenkross och siporexfabriken där. Här fick jag köra gaffeltruck, grävmaskin, lastbil och dumper.

Men lastbilarna lockade så jag tog trafikkort och fick köra även yrkesmässigt med hur stora kombinationer som det fanns upp till då 24 meter, inte dåligt när man körde upp med en Opel Kapitän som var lång nog för detta.

Nu var det dags att ge sej ut i trafiken på alvar och jag fick jobb på ett åkeri i Malmö som hette Bärarelaget och hade ca 40 lastbilar, alla av lite äldre modeller främst Volvo med tipp och någon enstaka med kran.

Då flyttade jag in i mina föräldrars hus i Bröddarp då det var närmare till Malmö härifrån. Det var en butik i Arrie som låg närmast så där började jag handla de förnödenheter jag behövde. Det var då manuell  betjäning så det fanns biträden som plockade fram varorna man beställde. En av dem hade rödlätt hår och bruna ögon och var otroligt söt i mitt tycke. Efter en tid blev vi ett par med förlovning och giftermål. Då tyckte vi att vi skulle ha ett eget hus och köpte ett renoveringsobjekt i Steglarp vid Fuglie. Vi har i skivande stund varit gifta i 45 år och har inga planer på något annat.

Efter några år på Bärarelaget blev det att prova lite annat, det blev bygge och bilförsäljning men lastbilarna sög och efter varje utvikning till något annat blev det åkeri igen, bland annat Larsauto med betongkörning i högtippade bilar som spillde ut betong på gatan om man svängde för snävt ock då blev det inte så roligt.

Dessa körningar var mycket lokala men det kom en tid när det blev riktigt långt med körningar med trailerdragning i hela landet och Norge samt Danmark med ständig stress och oregelbundna arbetstider som var riktigt jobbiga för såväl Berit som mig själv då betalningen räknades ut på hur många mil man körde.

Efter några år var det tid att byta jobb igen och då blev det lite mer ordning på arbetstiderna om inte helt. Det blev ett ekipage med kranbil och tvåaxlat släp där vi körde byggform som hyrdes ut av firman till byggarbetsplatser. Efter 5 år började bilen bli så dålig att dom inte tyckte det var lönt att reparera den längre och skulle då ha åkare att köra åt dom. Jag köpte då deras bilar (tre stycken) och startade eget åkeri. De bilar som köptes av firman var så dåliga att dom blev skrot och en lite nyare inköptes med en enaxlig släp och med firmas hade jag då en stor lastbil med 2 släpar och klarade de flesta transporterna med dessa. Det blev mest transporter inom Skåne men Firman hade filialer i Linköping, Oskarshamn , Uddevalla  och Göteborg, dom hade även en leverantör av specialformar i Arboga, så det blev många körningar till dessa orter. Min firma utökades efterhand och bestod en tid av två stora kranbilar 3 st 3-tonare 2 släpar 1 dragbil samt en  50 personers buss.

Så kom byggkrisen i slutet av -80 talet. Jag fick då chansen att tillsammans med en kompis lägga anbud på skolbusskörning i Vellinge kommun vilket vi vann och blev på ett bräde ägare till 10  bussar med körning. Det var då läge att avveckla lastbilarna och helt ägna sig åt busstransporter. Såväl skolbuss som annan beställningstrafik och bussbeståndet ökade till 14 bussar som mest. Efter 5,5 år var det dags för ny upphandling av skolbusstrafiken och den förlorade vi till Linjebuss Sverige AB.

Vi delade då upp bolaget så vi fick vars sitt bolag och blev på så sätt konkurrenter. Nu blev det bara beställning och utfärdstrafik med tre bussar och Berit som samordnare. Under fyra år hade vi en buss som gick i Trelleborg hamn alla dagar och alla tider.

Min ålder hade nu sprungit iväg och jag blev 66 år. Då kom det några personer från Litauen och ville köpa de 3 bussar vi hade kvar och det passade ju bra att sälja och ta ut pension.

Men för att man blir pensionär betyder inte att man måste lägga av utan nu kan man göra det man tycker är intressant i glada och trevliga  vänners lag

Vettekillan.

När vi flyttade till Vettekillan 1940 var husen i dåligt skick de var byggda 1910 och säkert hade inget gjorts för att underhålla dessa. Huset var byggda av bräder och lockläckt samt rödmålade. Bostaden var inte det minsta isolerad utöver en tunn skiva på insidan så det blåste in längs golven. väggarna i de två rummen av tre var tapetserade i tidstypiskt mönster. Det tredje låg lite avsides och användes som "spiskammare". Det fanns ett kök med det var oanvändbart då dörren som gick direkt ut var sliten och otät och på vintern blåste snön in, golvet var belagt med ojämn tegel, vasken var av trä med en slang ut genom väggen där slakvatnet rann ut på gården precis bredvid dörren. I köket fanns en inmurar bakugn som var sprucken och inte inte gick att använd, där fanns också en inmurad tvättgryta som i nödfall kunde användas under den varma årstiden Taket var mycket snygt med mossatäckt halm som inte var helt tätt. Uthustaket var täck med träspån vilka ruttnade upp och det blev ett stort hål i det. Fönsterna var ruttna och med enkelt glas så det bildaes kondes som på vintern frös ill is och vi barn gjorde isblock som vi lekte med. Hur gick det då med matlagningen. Jo, i det första rummet efter köket fanns en gjutjärnsspis, och det var enda eldstaden som fungerade i hela huset. Här lagade mor all mat och när man tänker hur mycket det var vid slakt och jul begriper man inte hur hon klarade det. Hur var det då med vattnet? På gårdplanen var en brunn som jag aldrig såg något vatten i utöver vid snösmältningen då vid ledde ner vattnet för att bli av med det. Nej, det blev att bära hem vatten och till djuren hämtades det från en liten bäck som rann ca 50 meter från stallet. Men det var inte till att använda i hushållet så det fick hämtas från brunnen vid Roteborg och det var ca 300 meter att bära allt vatten och det var mest mor som fick gå med två 12 litershinkar. Man tycker nu att hur kunde man bo så dålig? Jo, man var inte van vid annat och torpen runtomkring hade samma standard därför var det inget annat att jämföra med. Sommaren när jag skulle upp i tredje klass tillbringade jag hos min storasyster utaför Viken och när jag kom hem var det full fart på renoveringen av huset och då blev det mycket modernare med vatten inne och lite tätare väggar samt fönster kopplade men två glas vilket var verkligt modernt då. Men fortfarande var dasset bak knuten på uthuset och badet var i saltkaret som var en träbalja med stålringar som höll ihop den.

FAMILJEN

Vår familj var vad man idag kallar en kärnfamilj. Den bestod av far Sture Larsson, mor Anna storasyter Ella storebror Lennart, mellanbror Sten, sedan jag och sist lilasyster Ingrid. Ålderspannet var rätt stort och Ella var 15 år äldre än jag själv sedan blev det ca 4 år mellan oss andra utom mellan Ingrid och mej där det bara skilde på 1,5 år.

JULEN PÅ TORPET

  Ja, jul har det funnits i alla tider, så även när jag var ung. Jag tänker nu frammana en jul i slutet av 40-talet när jag var tio år.Det talades om julen långt tid innan och förväntningarna stegrades ju närmare man kom. Julfirandet började i skolan med en julfest. Då rymdes salen ut och det var inte det lättaste då skolbänkarna var kopplade i långa rader som sträckte sig hela salens längd och dessa fick skruvas isär innan dom kunde flyttas ut i samlingsrummet där de staplades för detta rum  var mindre och vi skulle kunna gå förbi dom när vi skull in. Vi var fria på förmiddagen denna dag, som var på min födelsedag, då den blev årets sista skoldag. Sedan blev det dans kring granen och några hade tränat in en teaterpjäs som de framförde och det året var det om Pippi Långstrump som skulle börja skolan och vilka konsekvenser det innebar. Några andra hade korta inlägg och allt blev uppskattat av oss andra. Vi hade förresten en riktig teaterscen som förvarades högst uppe på vinden och togs fram och monterades av de äldste pojkarna dagen före julfesten. När vi hållit på en stund var det tid att gå över till småskola och där var uppdukat med varm choklad, lussekatter och stora vita pepparkakor som smakade riktigt bra och som kronan på verket fick vi varsin påse med julgotter äpple och apelsin. Allt detta var skänkt av friherrinnan Ulla Wrangel som bodde på Skoggård och var mormor till godsägaren.

Hemma börjades med slakt av en gris en vecka före jul och tillredningen av denna som beskrives på annat ställe. Sedan var det dags att ta hem en gran som hämtades hos skogvaktare Nilsson som sålde åt godset, men de anställda hade fri gran så vi behövde aldrig betala för den. Det gick buss hemifrån till Lund och far åkte in dit tidigt med slaktade kycklingar och ägg som han sålde på Mårtenstorget och när vi kom in med nästa buss gick vi på EPA och handlade lite julklappar för pengarna som far fått för torghandel. Det var mycket spännande då det var sällan vi kom till någon stad och det var mycket folk på varuhuset. Far tog oss med på en tur i hästvagnen till Genarp som låg ca 5 kilometer bort för inköp av de sista julklapparna, det blev som regel kläder eller annat man skulle ha i alla fall, men vi blev lika glada för det, det var ju något nytt. Så blev det äntligen julafton, granen var klädd och huset pyntat med löpare på väggarna med Jenny Nyströms julidyller och annat pynt, mor var noga med att vi inte skulle sakna något trots ransonering och smått med pengar. Julbordet var mest hemlagat med början med leverkorv, köttbullar, ansjovis, m.m. Sedan blev det kyckling med potatis och sås samt gelé, när detta var ätit kom det in skinka, brunkål, potatis och sås m.m. sedan var det dags för lutfisk med senapssås och till sista risgrynsgröt men då var man så mätt att det fick bli en paus och då passade tomten på att komma på besök.

 TOALETTEN PÅ TORPET

 Behov av ett avträde finns även på ett enklare ställe. På torpet var det ordnat på så sätt att lite i skymundan bredvid stallängan fanns ett litet fyrkantigt hus. Det var inredd så att rakt in och på halva djupet var en låda som gick från vägg till vägg hopspikad. Här fanns även ett hål som passade att sitta på och så var det bara att släppa sig rakt ner. Här bildades en kompost.

På baksidan fanns en lucka som öppnades när det var tid att tömma komposten. Det var lite praktisk då toaletten låg i samband med gödselstacken där kreaturens gödsel samlades innan det var dags att köra ut den på åkrarna

På somrarna var det lite idylliskt då dörren vätte mot öster och på morgnarna kund man sitta med öppen dörr och beundra soluppgången, men man fick inte vara så noga med hygienen då det bildades massor med flugor som flög upp med ett högt surr när man öppnade dörren, men man var inte van vid annat så det reflekterades inte över detta, här fanns inte heller vatten så att tvätta händerna efteråt var inte att tänka på. Alla torpen och gårdarna runt om hade det likadant så ingen tänkte på att det inte var så hygieniskt.

ODLINGAR PÅ TORPET

Torpet bestod av cirka 10 tunnland mark. En stor del bestod av hagmark för bete åt djuren. Men drygt hälften var odlad mark.

Odlingarna var i huvudsak potatis som lämpade sig bra då det var mycket sand och grusmark, s.k. blandsäd som var en blandning av havre och korn som användes att mala till skråning (gröpe) och var ett bra djurfoder.

Processen från en skörd till nästa var då som nu att jorden skulle bearbetas och direkt efter skörd blev det till att köra ut gödseln som blivit sedan förra året och det var till att lasta gödseln i en hästdragen vagn (bolstervagn) och sedan sprida ut den med hjälp av en gödselgrep och få den räta snitsen så gödslet spreds jämt över tegarna. Sedan var det dags att

plöja åkrarna så vintern kunde fördela myllan, då det som sagt var mest sand och grus så det gick bra att plöja även på våren. Vi hade en häst som drog redskapen så de var inte stora och det tog sin tid även om inte åkrarna var så stora.

På våren blev det till att ta fram harvarna., först den grövre kultivatorn, sedan om det behövdes tungharven som var ganska grov i pinnarna och sedan kom lätthaven som jämnade marken ordentligt. Under denna process lossnade en mängd stenar som vi körde omkring med en vagn och plockade upp, men det var inte slut med detta då markerna var grovt angripna av s.k. gräsrot, en mycket seglivad växt som hade mycket långa rötter och låg i stora sjok som måste bort om man ville ha någon skörd alls.

Nu var marken bered och färdig för årets grödor och såmaskinen tog fram och sådden utfördes. Potatisåkrarna stod sedan i tur och årdret kom i bruk och fåror bulkades upp i långa rader. Potatisen sattes för hand med en spann hängande i armvecket på den ena armen satte man potatisen med jämna mellanrum med den andra och sedan var det dags för årdret igen att klyva bulkarna och hölja potatisen. Under sommaren hackades ogräs och kördes en gång till med årdret så bulken blev så stor att den nya potatisen inte kom fram i ljuset för då blev den oätlig. På hösten var det åter fram med årdret och till att klyva bulkarna så potatisen blev frilagd och det var tid att plocka upp dom i enekorgar på 50 liter som sedan tömdes i en vagn för hemtransport. Men alla potaisar kom inte i dager så det var till att rota i jorden för att hitta alla.

Hemma lades de i långa högar s.k. stukor för vinterförvaring, stukorna höljdes med halm och ett tjock lager jord för på 40 och 50- talen var det riktiga vintrar och det hade varit katastrof om potatisen frusit.

HÖET.

Höet till djuren kunde vi inte odla på de små markerna utan fick skördas på annat håll. bland annat på skogsängar som delats upp i lotter som auktionerades ut.

Far brukade köpa några lotter på en mycket stor äng som kallades Petridammen och var bevuxen av stargräs och annat. Jag skall nu försöka berätta om en dag när skulle hämta hem hö från ängen.

Ingrid och jag hade knappt börjat skolan vid detta tillfälle och var fulla av förväntan. Mor packade en korg med kaffe och saft samt smörgåsar och Lennart spände hästen för vagnen och så bar det iväg. De första två kilometerna var allmäna vägar men sedan kom vi in på skogsvägarna som inte var riktiga vägar utan spår där andra före oss kört i många år, de var på slutet rikigt dåliga så det blev inga stora lass om man ville ha det med hela vägen. Solen sken och på en sträcka kom vi genom en bokskog och Ingrid oh jag hoppade av och jag gick för att plocka kantareller som vi visste skulle växa här. När vi kom fram till ängen hade vi tidigare varit här slåttrat gräset, låtit det torka, tagit samman det i hyper där det ståt en tid och svettats till rikigt gräshö. Nu skulle vi lasta och Sten som också var med körde häsen fram till hyporna, Lennart lastade upp höet på vagnen och mor lavade ut det jämt. När vi hade så mycket vi vågade band vi fast det med en granslana som låg i botten och en som vi lade över och drog ihop med starka rep. Nu var det dags för den efterlängtade fikan som mor serverade från korgen vi haft med, och jag kan garantera att godare fika finns inte som att intaga den långt inne i skogen efter ett hårt slit i hög värme då somrarna på 40-talet var verkligen varma och torra. Sedan bar det hemåt på de dåliga vägarna och är vi kom till den allmänna vägen drog vi en suck av lättnad. Som kuriosa kan nämnas att det var flera som hade köpt hölotter och vi mötte samma ekipage två gånger där det var riktigt svårt att köra och då hörde vi kusken mumla "Det var en väldig trafik här är". Vi möttes ju två gånger på samma dag. Hemma tog vi upp höet på höloftet över stallet och vi brukade övernatta mint en natt i det nyskördade höet vilket var underbart med doften av friskt hö.

 

 TORPEN NÄRMAST INTILL.

Inom Häckeberga fanns många torp. Dessa var tjänstebostäder som samtidigt hade de lite mark att odla. På 40-50talen fanns det inte jobb för kvinnorna utan skötseln av torpet föll på kvinnorna och barnen som tidigt fick lära sig att hjälpa till där det behövdes.

I detta avsnitt skall jag försöka beskriva de som bodde närmast. Allra närmast låg skolan men den var ju inte något torp utan det närmast torpet låg ca 500 meter bort längs en ”markaväj” och heter Lövdalshus. De som bodde här först har jag inte mycket minne av då de flyttade strax efter vi kom dit.

Den familj som sedan flyttade dit var familjen Persson med fadern Anton, modern Agnes och barnen Rosie, Bertil, Ethel, Jan och Dan. Familjen utökades sedan även med Marianne, Kennet och Benny, alltså en familj med sju barn. Åldern var i tur som den beskrivs ovan, Jan gick alla år i samma klass som jag och Dan i min syster Ingrids klass. Anton var en mycket hetsig och högljud person som vi var lite rädda för medan Agnes var stillsam och moderlig.

 Nästa torp låg ytterligare ca 500 meter bort längs samma ”markaväj” och hette Nyvångshus. Här bodde först en familj Nils Larsson vars frus namn har försvunnit ur minnet. Här fanns barnen Erik och Börje. Detta var en vildvuxen familj där inte många regler gällde. De bodde inte kvar så länge efter vi flyttat dit och efter dom kom Nils Nilsson med sin fru Thea och barnen Asta, Ingegerd och Nils. Nils var i min ålder och gick i samma klass som jag.

Ytterligare ca 500 meter in låg nästa torp som hette Fiskarehus. Här växlade de boende och jag kommer inte ihåg alla som bodde här. Jag kommer dock ihåg att de första åren bodde familjen Sandström här. Fadern i huset hette Ola. Resten av familjen har jag inte klart minne av. Därefter flyttade Johan Nilsson in och jobbade på gården, mest med skogsbruk

 Markaväjen fortsatte ytterligare ca en kilometer men blev nästan ofarbar. Här kom vi fram till en gård så denna platsar inte i detta sammanhang (Denna gård hade sin rätta utfart på annat håll)

 

LEKSAKER

 När jag växte upp var det inte samma leksaker som nu. Brio var i full produktion av sina träleksaker och det var väl de mest köpta, dessa höll i flera år och blev mycket populära. Men tyskarna kom med fina saker i plåt med någon typ av motor som när man drog den snabbt över golvet satte i rotation ett tungt hjul som när man släppte leksaken for i väg någon meter och det var ju spännande, lite senare kom de med en fjädermotor som drogs upp med en nyckel och gick några meter på en uppdragning, det sämsta med dessa var att de gick sönder i motorn ganska omgående.

                                                                            

KNALLKORKAR OCH TOLLABYSSOR.

 När jag var i tioårsåldern blev det populärt med knallpulver och knallkorkar. Knallpulvret fanns inbakat i hårda pappersremsor med jämna mellanrum. Dessa lades i en pistolliknade apparat och matades fram när man tryckte av och en lite knall hördes. Vilket var mycket spännande i den åldern. Då var knallkorkarna betydligt tuffare med en hög knall. Det var korkar som svarvats runda och med ett håll halvvägs igenom. I detta hål var en typ av laddning som vid slag exploderade, de gav en hög knall ifrån sig men också stänkte ut krut och krokrester som hade ganska stor kraft och kunde skada någon som var riktigt nära, de var avsedda att laddas i startpistoler vid idrottsevenemang och användes fram tills ollonskotten kom i bruk. Dessa köpte vi i Järnhandeln i Genarp och hade som leksaker.

Tollabyssorna var inte så tuffa men i tidig ålder gick de bra även med dessa som var gevär eller pistolliknande leksaker. I pipan fanns en fjäder som gick att spänna och så fanns det en tätning så det kunde bli ett övertryck i pipan. Sedan sattes en kork längs fram och när man tryckte av flög korken i väg ett stycke. Jag kommer ihåg att vi skivade potatisar och tryckte sedan pipan genom skivan och vips fanns det en potatiskork som gick att skjuta på varandra med. Det var ju krig i Europa och det påverkade även våra lekar.

 SKOLORNA PÅ GODSET

På godset fanns från  början flera skolor utspridda på det stora området som godset var.

Häskobäcks skola: var en små och mellanskola som låg alldeles i gränsen mot Stenberget.

Här undervisade en skolfröken som hade hand om allt i denna skola. Den lades ner redan på 40-talet och barnen skjutsades då först med häst och vagn och sedan med taxi.

Häckeberga skola: som bestod av två byggnader, en för första och andra klass med en skolfröken som undervisade. I den andra fanns tredje till sjunde klass i samma klassrum men i vars sin sida så det gick att ha olika ämnen för tredje och fjärde och ett annat för femte, sjätte och sjunde klass. Här undervisade en lärare som även hade sin bostad i samma byggnad.

Här fanns också en städerska och någon gång kom en tillsynslärare som inte var lärare utan snarast en politiskt tillsatt observatör. Någon gång om året kom en skolinspektör för att kontrollera att vi lärde oss något. Här fanns ytterligare en stor byggnad som rymde toaletter och bränsleförråd vilket mest var bokved och torvbriketter då byggnaderna värmdes med stora kaminer. Här gick jag alla mina sju skolår.

Tegelbrukets skola: låg längst ut mot Kullaröds gård. Denna skola var av samma typ som Häckeberga skola och med samma slags tjänster. Storskolan var en pampig byggnad på tre våningar och låg som de andra fritt så den syntes på lång väg

Degeberga skola: Även denna skola var lik Häckeberga och Tegelbrukets skolor men låg idylliskt inbäddad med skog alldeles inpå.

 Fortsättningsskola: När de sju åren var slut och man slutat skolan trodde man, men det fanns fortsättningskola för pojkarna och skolkök för flickorna. Där samlades ungdomarna från hela kommunen för att lära lite extra som inte rymdes i de sju åren utan skulle läras in på 40 dagar!

Då kom det från Genarps- Lyngby- Assartorp- Häckeberga och Göddelövs skolor tillsammans.

De andra skolorna på Häckeberga var då nerlagda, Där fanns inte många barn kvar på landsbygden längre. Från alla dessa skolors avgångsklasser blev det ca 25 pojkar

 Konfirmationsundervisning: Under sommaren kallades vi även till konfirmationsundervisning och det var ungdomar från samma skolor som ovan men då var det både pojkar och flickor så det blev en stor grupp som undervisades av ordinarie präst. Vi ville ha det undanstökat så snabbt som möjlig men prästen tog sex veckors semester mitt under perioden för att resa till Israel. Vår präst var rätt rolig i alla fall för han hade åsikten att ”Det är den sämsta grupp jag någonsin haft” och tydligen hade han denna åsikt år efter år. Vi konfirmerades i Genarps kyrka och tog nattvarden i Lyngby kyrka. På den tiden hade man inte tillgång till nattvard förrän man var konfirmerad.

Det var inte mindre än sex tvillingpar det året och tidningarna var ute och fotograferade dessa, vi övriga blev också fotograferade av fotograf Ohm som var mycket känd.

Polisförhöret.

Häckeberga är ju ett stort gods med verkligt stora arealer och många gårdar som arrenderades ut i min ungdom. Trots jorden inte var den bästa tjänade tydligen arrendatorerna en del pengar då flera av dom köpte egna gårdar dit dom flyttade.

Och som jag skrivit på annan plats hade alla platser sina namn som egentligen bara de äldsta kunde var dom låg.

Den gård detta hände på hette Lerberga och låg väldigt avsides med skog på alla håll, Jorden var kuperad och bestod mest av s.k. skogslera, en gulaktig seg lera om inte precis var den alldra bördigaste. Inkomsten kom nog mest från mjölk och köttproduktion, trots att det var över en kilometer till allmän väg där mjölken hämtades med bil till mejeriet i Genarp.

När arrendatorn som föresten hette Karl Lundahl skulle flytta var jag ca 10 år. Det blev aktion på en del redskap och annat som de inte behövde eller tyckte var lönt ta med sig.

Min far köpte en hästdragen slåttermaskin som han hämtade några dagar senare och då hade Karl redan flyttat. När vi kommit ca halvvägs hem kom han på att han glömt kniven som fanns på annan plats på gården. Han bad då mej och en kompis att gå tillbaka och hämta kniven vilket vi gjorde. På tal om detta kan jag berätta att vägen inte var en riktig väg utan mera ett spår genom skogen som slutade precis där vi bodde.

Några dagar senare kom vår bypolis till skolan och berättade att det varit någon på gården och vandaliserat en hel del. Att det framkommit berodde på att i arrendekontrakten ingick att hålla hus och längor i gott skick och vid besiktning blev det anmärkning på att bland annat en vägg av lersten hade trillat och godset ville ha ersättning för denna, detta kallades för husröta och synningsmännen  var kvicka att döma till godsets favör då dom kände godsägarna som hölls för lite finare än andra och arrendatorn flyttat till annan  ort.

Nåväl polisen ( som inom parantes var mycket snäll och omtyckt ) ville höra oss skolbarn om vad vi visste. Vi fick gå ut i korridoren och kallades in några åt gången för ett litet förhör. Jag var mycket spänd och visste hemifrån att man skall tala sanning. Jag viste att min kompis sagt att han inte varit på gården sedan den blev tom, men jag vågade inte säga något annat än att vi varit där för fars räkning och hämtat slåtterkniven vilket det inte var något att anmärka på, jag vet inte resultatet men en annan skolkamrat berättade att de köpt hö som fanns på ett höloft och när dom skulle upp och hämta det tog dom väggen till hjälp och det var då den trillade, det var tydligen en låg vägg mellan två stior som i så fall var ca en meter hög. jag och många med mig tyckte det var fräckt av godsägaren att begära skadestånd då marken planterades med granskog och alla husen revs.

 

HÄCKEBERGA GÅRD

Den beskrivning av Häckeberga jag kommer att göra härrör sig från min uppväxt på 40- och 50 talet. Det är också mina minnesbilder jag beskriver så det finns säkert saker som inte kommer med här men jag tycker de jag minns är ganska många och rätt bra täckande.

GODSET.

Häckebergs god är på ca 14000 tunnland mark. Det blir en yta med ca 1 mils radie, kanske lite mer.

Verksamheten består av flera grenar med skogsbruk, jordburk och kreatur som de stora delarna.

Detta var den tiden när det mesta sköttes med hästar och traktorerna tog över mer och mer.

Det var mycket folk som fick sitt arbete på en så stor gård och torpen var många men även andra arbetarbostäder fanns. I början av 40-talet fanns fortfarande anställningen med stat som lön, det vi kallar för statare, men många var torpare som hyrde sitt torp med tillhörande liten jordbit för egen odling. Både torpare och statare hade sitt boende sammankopplat med arbete på gården så det blev en sorts tjänstebostad, torparna fick vanlig kontantlön. Det fanns även en del arbetare som bodde i Genarp och hade lön som vanligt och bodde i eget boende.

HIERARKIN 

Godset sköttes från ett godskontor där godsägaren och en kassör jobbade. De syntes inte så mycket till då de hade hela godset att se till

Under sig hade de sina befäl som på lantbrukssidan på Häckebega och Kullaröd betecknades som Rättare och på Bramstorp var det en Ladufogden som allmänt gick under betäckningen ”Lafoden”

Sedan var det många som jobbade med lantbruket under sommartiden medan de arbetade i skogen på vintertiden.

På skogssidan var det fler grader.

Under godsägare fanns en jägmästare som delades med Björnstorps gods och hade hand om skötsel och övergripande planering av skogsbruket.

Under honom fanns en överskogvaktare som gjorde finplaneringen av skogsbruket samt märka ut träd som skulle avverkas och instruera skogvaktarna som var nästa led.

Skogvaktarna var 2 st helårsanställda. De var de som hade att fördela jobben och mäta upp vad som avverkats då detta var ett ackordsarbete som kunde ge betydligt bättre inkomst än timlönsarbete.

När träden var avverkade och uppdelade i stock och ved samt uppmätta kom hästdragna vagnar från gården och körde eller släpade ut virket från skogen till upplagor eller längs vägarna där lastbilar kunde hämta sina laster för vidare befordran.

Under krigsåret på 40-talet när det inte fanns tillgång till bensin fanns vid Genarp en kolningsanläggning där klent virke omvandlades till träkol.  Dit kördes det med hästfordonen.  Det var som regel s.k. Bolstervagnar som användes.

Kreatursskötsel fanns på ovannämnda tre gårdar med ca 250 mjölkkor totalt.

Dessa hade en s.k. kobestyr som gjorde planering för alla gårdarna och som skötte provtagning av bl.a. fetthalt på mjölken och i samråd med ryktaren planerade utfodringen.

Detta sköttes av en mjölkryktare som såg till att stallet var i ordning och att utgödsling och utfodring fungerade. Han var underställd rättare på gården men jobbade självständigt vilket kunde leda till konflikter om vem som bestämde på dessa domäner.

Det fanns även mjölkerskor som mjölkade korna för hand. Men nya tider kom till stallarna och mjölkmaskiner övertog mjölkerskornas jobb och utfordringsautomater underlättade ryktarens jobb.

 Gården hade ytterligare stallar, nämligen för arbetshästar och tävlingshästar inom galoppsporten.

Galoppörerna var mest som avel och unghästar samt tävlingshästar som behövde vila. Någon träning fanns inte på gården utan godset hade stall på Jägersro där de aktiva hästarna fanns. Tävlingshästarna sköttes av en stalldräng som såg till att sköta om dom med foder och lite motion och att det alltid var rent om snyggt såväl i boxar som i stallet i övrigt..

 Sedan fanns det spiltor för arbetshästar som var 6 par alltså 12 hästar. Dessa sköttes av en hästskötare som började tidigt på morgonen så när de andra arbetarna kom var hästarna omskötta och fått foder så de kunde börja arbeta med detsamma. Skötaren såg även till att spilltorna var gödslade och strödda så dom var klara när hästarna kom tillbaka efter arbetsdagens slut.

 GÅRDEN

Om man skall beskriva Häckeberga gårdsområde och hålla sig till själva området med gårdsbyggnader är det lättast att följa hur man cyklade in på gårdsområdet från det håll vi kom från. När vi kört av den allmänna vägen och genom öppningen i stengärdesgården hade vi till höger ett hus som i ena hälften inrymde gårdskontoret och andra halvan bostad åt rättaren. Sedan passerade man vandringen och logen till vänster. Som kuriosa kan nämnas att intill vandringen fanns en häck som gick i en cirkel och där i skuggan låg sommartid 5 liters drickaflaskor som de som jobbade på godset hade fri tillgång till under arbetstid, de byttes av bryggaren från Genarp som kom en gång i veckan och såg till att  det alltid fanns dricka att tillgå.. Nåväl om man sedan vände av och gick in genom logen kom man in på en kringbyggd gårdsutrymme med en stor gödselstack mitt i. Logen tog hela den ena sidan med den vänstra sidan upptogs av häststallarna och den högra av kostallarna och rakt fram låg några enklare trästallar som kallades sommarstallar.

Tillbaks ut på s.k. framsidan låg det på logens ena sida ett skjul som var öppet utåt och användes till att förvara olika redskap i, det var här gårdens arbetare samlades på morgnarna för att få dagen sysslor fördelade. På häststallet fanns en klocka som rättaren ringde i när det var tid för arbete innan han kom och fördelade dessa till arbetarna.

Vi fortsätter en bit till och ser till höger, där finns att vagnsskjul där en del vagnar fanns uppställda då de inte användes. Det blev senare traktorgarage.

Vi fortsätter en bit till och passerar Höje å som flyter från sjön och ut till Lomma.

Vi kommer nu fram till arbetarbostäderna som ligger tätt här på höger sida. Vi vänder av till vänster och kommer strax förbi svinstallarna som ligger till höger om vägen med många svin som sköttes av en svinskötare och längre fram till vänster ligger kvarnen som tidigare drevs med vattenkraft men så länge jag minns drivits med elström. I samma länga finns en s.k. huggebod där många träarbeten till såväl jordbruksredskap som till de många husen tillverkades. Där jobbade en huggedräng som även skötte kvarnen Att det fanns en kvarn var för att de många hästarna, korna och svinen behövde skråning och kross från spannmål som odlades på  gårdens marker.

Tittar man nu framåt ser man den stora sågverksbyggnaden som inrymmer såväl cirkelsågar för uppsågning av bräder och annat klenare virke, som ramsågar som klarar de största stockarna som blir till plank m.m. Dessa plank användes bl.a. till broar då det finns gott om vattendrag inom ett så stort gods med  många skogsvägar.

Lite bakom dessa byggnader ligger ett mindre sågverk med mekanisk klyvapparat där det sågas och klyves ved för eldning och även klotsar som går till somliga gengasaggregat och således går att köra bilar på.

 JÄGARNA

Godset var stort och med mycket skog. Vilda djur fanns det många av. De mest attraktiva för jakt var Älg som inte var vanliga och dov- och kronhjort som var mycket vanliga. Mycket vanliga men ändå attraktiva var även rådjur för att inte tala om småvilt som fasan, hare och kanin.

För att vårda djurbeståndet men även för avskjutning fanns det två heltidsanställda jägare och ibland även en elev. Dessa båda jägare räknades också som befäl.

Jägare på den norra delen hade i stort sett bara jakten att syssla med medan den på de södra delarna även sysslade med hunddresyr och avel av iller.

 SÅGVERKET VID GENARP.

Godset hade även ett sågverk som låg vid Genarp. De hade sågar för finare virke men det som man mest lade märke till var den stora ladan invid vägen. Här tillverkades tunnor som var avsedda för kondensmjölk. Här åtgick mycket het ånga och den framställdes med en s.k. lokomobil som eldades med avfall från sågen. Här jobbade endast folk som var bofasta i byn

MINA ARBETEN.

När man är född på 1930 talet och uppvuxen på landet finns det ingen som hört talas om barnarbeten. Alla barn i torpen hjälpte till efter bästa förmåga att sköta de löpande sysslorna både i djurstallarna och på åkrarna och inte minst vid höskörden som ofta låg långt hemifrån. Men jag kan inte komma ihåg att någon fick jobba allt för mycket och mycket var roligt att vara med på.

Det första jobb jag kommer ihåg som inte är att hänföra till ovanstående var när godset behövde två som skulle hjälpa var sin äldre att stänga in ett större skogsområde så inte de vilda djuren skulle komma dit och förstöra skogsåterväxten. Då fick jag och en skolkamrat ta fridagar från skolan och jobbade med i skogen några dagar. det var ganska tungt att vara med att bära nätrullarna ut till stängselplatserna.

Även bönderna i trakten behövde ibland hjälp med bland annat potatisplockning och lite andra småjobb. Då var det till att ta ut fridagar från skolan så kallade potatislov som fick vara högst 4 dagar i sträck, var det fler fick man fråga överläraren i Genarp, och eftersom han inte viste hur dålig man var i skolan brukade det bli ytterligare ett par dagar.

Sådana småjobb på några dagar dök upp allt emellanåt och när skolgång och fortsättningsskola samt konfirmationsundervisning var till ända blev det till att söka ett riktigt jobb för att klara sin inkomst. Jag var då inte fylld fjorton år och kunde inte ta vilket jobb som helst men en av butiken i byn behövde vad som kallades ”springpåg” så detta jobb fick jag. Det innebar att man var lite allsysslare då hyllor skulle fyllas på för det var manuell betjäning och varor skulle finns lätt tillgängliga.

Detta jobb varade ca ett år men då kom en ny grupp som slutat skolan och butiken hade behövt höja min lön då jag blev ett år äldre så dom anställde en ny ”springpåg” Lönen var etthundrafemtio kronor i månaden för mitt första heltidsjobb som verkligen var heltid upp till sextio timmar i veckan.

I närområdet fanns inte mycket att hitta i arbetstillfällen så det blev att söka lite längre bort.  Båda mina äldre bröder bodde redan i Trelleborg och dom ordnade så även jag kunde flytta in på samma ställe.

Tvärs över gatan där vi bodde låg ett bageri och där fick jag jobb som lärling, det blev att rengöra bakplåtar och köra ut varor till butiker på en trehjulig cykel med flak fram. Efter några månader utbröt strejk inom bagerier och jag hade inte varit med så länge att det blev några pengar till mig så jag tvingades söka nytt jobb igen och fick jobb i en affär som ”springpåg”, när bageristrejken var över stannade jag kvar i butiken under ca ett år med en lön på femtio kronor i veckan och lika mycket i dricks då det var att leverera varor hem till kunder.

Nu tyckte jag att det var dags att satsa på ett yrkesinriktat jobb, jag var nu sexton år.

Det blev i en stor mekanisk verkstad med mycket maskiner, såväl svarvar som fräsar och svetsmaskiner samt även s.k. exenterpressar och dylika maskiner.

Även här hade man mindre lön när man var ung och vi jobbade nästan enbart på ackord så man fick betalt efter sina prestationer. När jag fyllt arton år och tagit körkort blev det till att köra firmans bil för jag hade lägst lön av de anställda. Detta retade mig då det inte blev något akordsöverskott på dessa timmar. Lönen här på ackord för en lärling blev ca två och femtio i timmen medan de yrkesarbetande tjänade ca. fyra och femtio i timmen. Det gick så långt att jag slutade här och tog jobb som chaufför på en firma för på den tiden behövde man inte något särskilt körkort för lastbil som kördes inom ett företag med deras egna produkter. Denna firma låg i Klagshamn och Malmö så transporterna gick mellan dessa två fabriker och till frakt- och ilgodsinlämningarna. Nu bytte jag bostad och flyttade in i ett möblerat rum i Bunkeflo där det var bra förbindelse med buss till Klagshamn där lastbilen stod garagerad. Här stannade jag tills jag skulle göra värnplikt då jobbet avslutades och hyresrummet sades upp.

Värnplikten gjorde jag vid ing.2 i Eksjö där jag var placerad vid järnvägskrigsbroavd. som motorskötare och fick utbildning inom motor samt kranskötare, bandtraktor, grävmaskiner och kompressorer, även lastbilar ingick i utbildningen med mycket körning på programmet. Detta passade mig bra då intresset för bilkörning redan var väckt. Den utbildningen har jag haft nytta av resten av mitt liv.

När värnplikten var avslutad flyttade jag hem till mina föräldrar i Vettekillan och jobbade på Häckeberga gods ca ett år med lite av varje som behövdes på en så stor gård men det var ganska osäker så jag sökte och fick jobb på Dalby Stenkross som truckförare och stannade här i två och ett halvt år då detta jobb blev tråkigt i längden så jag sökte till ett åkeri i Malmö som hade över fyrtio gamla bilar som mestadels körde åt olika byggmästare, det var som sagt gamla bilar så åkaren tog inte så  mycket betalt därför kunde byggarna beställa även till småkörningar. Som kuriosa kan jag nämna att vi körde mycket färdigblandad betong direkt på flaket vilket gjorde att det blev mycket tvättande av bilarnas flak.

Då flyttade jag in i huset här i Bröddarp som mina föräldrar ägde men inte använde sig av. Jag hushållade till en början själv och handlade det flesta varorna i Bengtssons affär i Arrie. Det var en butik med manuell betjäning och bakom disken stod en söt flicka och jag försökte parera så det blev hon som expedierade mig. Hon blev min fru och detta val var det bästa i mitt liv.

Jag fortsatte på några andra åkerier och körde mycket i närtrafik tills jag fick jobb på ett åkeri med fjärrbilar som inte gick på någon särskild destination och här blev det ett väldigt flackande runt hela landet och i Norge. Det pågick ca tre år då både Berit och jag var trötta på att inte veta när jag var hemma och Berit fick vara mycket ensam.

Det blev en firma i Malmö där jag fick mitt nästa jobb med att köra ett stort ekipage med bil med kran och släp och med byggform och material till byggställningar som last, firman hyrde ut dessa produkter. Efter fem år här skulle de inte ha några bilar mer vilket gjorde att jag köpte deras bilar och startade åkeri och körde kvar i ytterligare åtta år. Under dessa år hade jag som mest åtta bilar i olika storlekar varav två stora kranbilar, en liten kranbil och resten mindre lastbilar samt två släpar.

I slutet av åttiotalet blev det kris inom byggbranchen och alla de flesta stora byggbolag gick omkull och sysselsättningen sjönkmatiskt.

Då skaffade jag även en buss och började köra beställningstrafik och utfärder i egen regi. Nu var året 1991 och en gammal god vän frågade om vi skulle samarbeta med ett anbud på busstransporter för skolorna i kommunen som skulle läggas ut på entreprenad. Sagt och gjort, vi fick anbudet antaget och utförde skolbusstransporter under fem och ett halvt år samtidigt blev det beställningstrafik och utfärder i egen regi. Nu gjorde jag av med egna fordon både bussar och lastbilar och jobbade bara inom bolaget med skolbussarna,

När anbudstiden var över blev tog annan entreprenör över och vår bolag upplöstes så jag tog upp mitt gamla bolag igen med busstransporter fram till min pensionering

 

TRAKTERNA RUNTOMKRING.

Jag var redan som mycket ung intresserad av naturen och omgivningarna runtomkring. Det blev mest att gå eller cykla. Om man gick norrut från Vettekilan kom man först till en betesäng och sedan till en furuskog. Fortsatte man sedan längre in i skogen kom man ganska snart till ett helt rivet torp som hette Gröneberg och även här fanns en betesäng som vi brukade och hade våra mjölkkor lite då och då efterhand som gräset växte till sig. Sedan kunde man gå lite olika vägar, en mot Lien som jag skall berätta om senare, och en mot Dörröd och den tänker jag skriva om nu: Här hade skogen växlat till gran som var mycket tätare och det var bäst att hålla sig på vägen. När man gått en stund öppnade sig terängen på båda sidorna och blev mest lövträd. På vänster sida var det höjd som kallades Ekebacken då det var mest ekträd som växte här. Det var också platsen för hjortarnas brunst och deras bröl hördes ända hem till Vetekillan. Efter en stund var det till att gå genom granskogen till höger och då kom man fran till ett stengärde, detta avgränsade Häckeberga från Dörröd, och jag tänker nu berätta lite om de som bodde i just Dörröd. Där man kom fram var det glest mellan husen och här var man självägande till sina gårdar. Trots att det var en god bit att gå genom skogen var far god vän med flera av dessa småbrukare. Den första gården var i mycket dåligt skick och under andra världskriget mobiliserade Danskarna på vår sidan sundet och dom hade huset till övningsobjekt och hade skrivit Amalienborg längst ena sidan. Här var tydliga tecken på att det kastats handgranater mot huset. Det revs sedan men äppelträden stod kvar och vi tog ryggsäckar på oss och gick dit och plockade. Nästa hus var en flott sommarstuga som ägdes av en ingenjör från Lomma. En mycket trevlig person, han ville ha får som betade av gräset och vi hade våra får där åtminstone en sommar. Han kallade stugan för Romlehus. Strax bakom låg en gård som inte var bebodd hela året utan brukades som sommarhus, här fanns den finaste jordkällaren jag sett med lavade stenar som murar och ett stort flat stenblock över ingången. Håller man då mot höger kommer man fram till nästa lilla gård. Där bor de gamla Dybergs som förutom gården även lagade skor och vi anlita de honom till våra skor som brukade behöva lagas. Där fanns även en betesäng till denna gård och där växte även klen skog. Far jobbade ju en tid med kolning av skog vid Genarp och Dyberg och far kom överrens aom att även kola lite av skogen på ängen. Dyberg hade skaffat en stort betongrör som grävdes ner till hälften och även en ränna ner till botten av röret för tilluft. Här skulle passas hela dygnet så storebror Lennart hjälpte till med detta. Och kol blev det som Dybergs son använde till sin bil som hade gengasaggregat. Lite längre bort bodde Mobergs och det var även det ett lite lantbruk, men mobeg var även skärddare och vi anlitade även honom vid behov. Följde man vägen som här var farbar med bil kom man fram till en större gård som hette Bilarp och var lite annolunda då där fanns elström, denna alstrades av en generator som drev av vinden och satt på taket till ladan . Och lite längre fram låg ytterligare en liten gård som jag aldrig hörde något namn på men  jag vet att Han som bodde här hette Alfred Karlsson och fick därför kallas för Karl Alfrd, dock inte när han hörde det för han var stort och stark. Det sades att han blev sur på frugan och då lade han henne över knät som ett litet barn och agade henne i baken med följd att hon lämnade honom och flyttade till Malmö.

DÖRRÖD

 Jag skall här försöka beskriva den del av Dörröd man kom fram till när man gick genom skogana som beskrivs ovan. När man kom fram till Dybergs som låg i skogskanten en bit in på Dörröds områdde och lite högre än omgivningen hade man fin utsikt på området framför en, här skiftade marken med betesmark till vänster som även var bevuxen med klen  och gles skog vilken användes vid framställning av träkol. 

Rakt fram och till höger var ett landskap som bestod av små åkertegar och mellan dessa gick små vägar som väl precis gick att köra bil på men det fanns nästan inga bilar så det blev hästekipage som trafikerade dessa. På båda sidor om vägarna växte träd och vissa renar mellan åkrarna var också träbevuxna, en syn som gick in i hjärtat då den andades idyll. Dörrödområdet är mycket större än så här men det var hit vi gick när man gjorde sina turer på detta hållet.

BJÖRNSTORP

Går man i en annan riktning kommer man så småningom till björnstorps gods. Det är också ett stort gods som gränsar till Häckeberga längs Allmänningen. Här växer även mycket skog men här ligger även några hus såsom Kullatorpet och Jins Täckares hus. Jins var halmtäckare och utförde sina jobb på stort område och det blev fina halmtak av hans arbete. Kullatorpet ägdes av Friluftsfrämjandet och här var folk bara sporadiskt. Vi kom som regel inte så långt in på Björnstorp då det blev långt att gå, det blev mer när man skaffat bil. Här fanns några hus ytterligare men dessa kommer jag inte ihåg så bra.

Blev man kvar på Häckebergasidan kom man fram till högsta punkten inom Häckeberga som heter Järnhatten och är enda stället jag mins där det finns berg i dagen på området. Det bildades också spännande grottor av stora stenar här. Och en bit längre fram fanns ett staket som inhägnade ett ganska stort område. Här fanns några sommarstugor och det var inte vanligt på den tiden.

TOPELADUGÅRD

På den tredje sidan om Häckeberga låg godset topeladugård. Det var för långt för strövtågen så detta gods lärde jag inte känna förrän jag fick cykel då turerna utvidgades mycket. Häckeberga var ju så stort att det fanns flera sidor och mot Skurup gränsade det till Skönabäck och även på detta håll var det långt och fick vänta tills cykeln kom in i mitt liv när jag var ca 10 år.  

GENARP

Genarp var centralorten och på den tiden en egen kommun . Denna kommun styrdes av en person som titulerades Kommunkamrer och var driftig, han cyklade kring i byn och bland annat frågade många om dom inte skulle byga ett nytt hus och fick många med sig så det blev en hel del nybyggen under dessa år.

EN BY I OMVANDLING

När man kommer till Genarp från Häckeberga och in i byn fanns det ett hus med en skylt Conditori, jag kan inte minnas att det var öppet. Lite längre in i byn låg en manufakturaffär som nu varit nedlagd sedan länge, och yttrligare lite längre fram låg Håkanssons bageri med butik huset finns fortfarande kvar. och mitt emot låg Serners stora lanthandel som som hade både livsmedel foder bränsle gödning och köpte in spanmål och hade även egen kvarn. Allt detta är borta och på tomten finns idag flera villor. Bredvid låg mejeriet och tvättinrättningen. I mejerilokalerna finns sedan länge Erikshjälpen. Och längre upp på denna gata låg Folkets Park som är riven och här finns i stället ett Medborgarhus. Fortsätt på vägen in i byn fans ett stort stationsområde där bland annat Häckeberga körde fram stock med hästfordon som sedan lastades på järnvägen. Och längre fram på samma väg låg då stationshuset som även inrymde posten med en riktig översittare som postmästare. Järnvägen lades ner på 40-talet men jag har lite minne av den då vi åkte till Malmö några gånger när den fanns kvar. På andra sidan gata fanns några butiker med ett café som var igång fram til 1980-talet, där låg en s.k. pappersaffär som äv en sålde lite textilier, en cykelaffär med verkstad i källaren, kommer ej ihåg när den lades ner men huset finns kvar och är idag bostad: På denna sida fanns också Ullholms lanthandel som drevs av far och son så länge de orkade sedan blev det en handel med konsthantver i de stora lokalerna. Och även en bilverkstad med bensinförsäljning. Bredvid verkstade låg en kiosk som även hade telefonstation i huset lite längre in på tomten.  Ytterligare längre fram låg konsumaffäre och Jernaffären som även hade snickeri, dessa är nedlagda sedan länge. Vi passerade ett t-kors  och kör vi tillbaka och fortsätter på denna väg låg hotellet på vänster sida och huset ligger kvar ännu och är nu bostäder. På höger sida låg Eser Lundbegs manufakturaffär som, nu är bostad. Och så kom man till den stora Lantmannaffären som drevs av Yngve och Klara Håkansson, nu bostad och på en stor plan bakom fanns centralföreningen med spannmålshandel och bränsle. Denna anläggning är sedan länge borta och på tomten finns Sjögrens ICA-butik. Bakom Lantmannaaffären låg en charkuteriaffär och en cykel- verkstad. Konsumaffären ligger nu på stationsområdet. Där finns än idag en handelsträdgård som mest handlar med blommor.  Oh på en liten tvärgata hade Agda Lundberg en liten köttaffär där man även kunde få rökt sitt fläsk efter slakt.